PAH-mottagningen finns på Thorax på Karolinska Sjukhuset i Solna.Tar man sig två trappor upp så kommer man rätt.
Thoraxbyggnaden ligger just nu mitt i en stor byggarbetsplats, som ska bli nya Karolinska. När man väl hittat in så ser man kassan direkt och där betalar man plus får upplysning om var PAH-mottagningen ligger.
Det blir att gå genom en korridor till hissarna som bland annat leder direkt upp till adressen. Två trappor och där finns en skylt “PAH-mottagningen”. När man öppnar dörren så är det första man ser, från rummet rakt fram, en vinkande och leende syster Lottie. Nu är man inne i ett utrymme mellan två korridorer som ligger 90 grader mot varandra. Vi är inne i PAH-mottagningens väntrum.
Lottie kommer fram och säger åt mig att vila en stund så andhämtningen minskar så att hon sedan ska ta blodtrycket och kolla syremättnaden. Så kommer Henrik fram, lika glad som Lottie. Sägas kan att detta är första gången jag träffar Henrik, men det är nästan alltid han jag pratar med per telefon.
Jag följer Henrik till ett rum där min vikt och mitt blodtryck och syremättnad mäts. Jag hade önskat att vikten och syremättnaden hade bytt plats – siffermässigt.
Sedan är det dags för doktorn. Då blir det ett väntrum med en fin soffgrupp. När man kommer dit vinkar Anders, som läkaren heter från sitt rumm och ber om ursäkt att jag får vänta en stund. Han håller på och skriver något. Ett par minuter senare kommer han ut och ber åter om ursäkt att jag fått vänta.
Vi pratar om min sjukdom, hur jag mår samt lite allmänna saker om mitt välbefinnande. Innan jag sedan får gå hem ska lite blodprover tas. Vi bestämmer att vi ska ses i december igen om inget oväntat uppträder.
Så hamnar jag i det första väntrummet igen och får komma in i Lotties rum där även Henrik hör hemma. Lottie tar blodprov medan Henrik ställer några frågor som han skriver in i datorn.
Så är allt klart och jag ska ge mig iväg hem igen. Jag känner mig lugn och glad. Det känns som om jag är en viktig person och inte som något som ska behandlas för bara en åkomma. Man är en människa. Lite svårt att förklara, men det är en härlig känsla i alla fall.
Min syster var med mig på besök och hon har haft mycket med sjukvården att göra på många sätt och vis. Hon sa spontant till mig efter besöket. “Så här skulle sjukvården vara! Tänk personalen, från sköterskor till läkare, utstrålade både glädje och empati!”
Ja så har jag känt hela tiden sedan jag fick diagnosen PAH.
Artikeln är skriven av Leif Dollert och publicerades ursprungligen på http://pah.ifokus.se
Thoraxbyggnaden ligger just nu mitt i en stor byggarbetsplats, som ska bli nya Karolinska. När man väl hittat in så ser man kassan direkt och där betalar man plus får upplysning om var PAH-mottagningen ligger.
Det blir att gå genom en korridor till hissarna som bland annat leder direkt upp till adressen. Två trappor och där finns en skylt “PAH-mottagningen”. När man öppnar dörren så är det första man ser, från rummet rakt fram, en vinkande och leende syster Lottie. Nu är man inne i ett utrymme mellan två korridorer som ligger 90 grader mot varandra. Vi är inne i PAH-mottagningens väntrum.
Lottie kommer fram och säger åt mig att vila en stund så andhämtningen minskar så att hon sedan ska ta blodtrycket och kolla syremättnaden. Så kommer Henrik fram, lika glad som Lottie. Sägas kan att detta är första gången jag träffar Henrik, men det är nästan alltid han jag pratar med per telefon.
Jag följer Henrik till ett rum där min vikt och mitt blodtryck och syremättnad mäts. Jag hade önskat att vikten och syremättnaden hade bytt plats – siffermässigt.
Sedan är det dags för doktorn. Då blir det ett väntrum med en fin soffgrupp. När man kommer dit vinkar Anders, som läkaren heter från sitt rumm och ber om ursäkt att jag får vänta en stund. Han håller på och skriver något. Ett par minuter senare kommer han ut och ber åter om ursäkt att jag fått vänta.
Vi pratar om min sjukdom, hur jag mår samt lite allmänna saker om mitt välbefinnande. Innan jag sedan får gå hem ska lite blodprover tas. Vi bestämmer att vi ska ses i december igen om inget oväntat uppträder.
Så hamnar jag i det första väntrummet igen och får komma in i Lotties rum där även Henrik hör hemma. Lottie tar blodprov medan Henrik ställer några frågor som han skriver in i datorn.
Så är allt klart och jag ska ge mig iväg hem igen. Jag känner mig lugn och glad. Det känns som om jag är en viktig person och inte som något som ska behandlas för bara en åkomma. Man är en människa. Lite svårt att förklara, men det är en härlig känsla i alla fall.
Min syster var med mig på besök och hon har haft mycket med sjukvården att göra på många sätt och vis. Hon sa spontant till mig efter besöket. “Så här skulle sjukvården vara! Tänk personalen, från sköterskor till läkare, utstrålade både glädje och empati!”
Ja så har jag känt hela tiden sedan jag fick diagnosen PAH.
Artikeln är skriven av Leif Dollert och publicerades ursprungligen på http://pah.ifokus.se
Kommentarer
Skicka en kommentar